Tidsbomb
Det kan vara mycket svårt att placera in saker i fack och veta att det ska ligga där.
Jag har svårt för att säga rätt saker vid rätt tillfälle, imånga fall säger jag fel saker vid fel tillfälle. Tror jag att en människa är arg på mig, så är hela världen det. Jag har väldigt svårt för att sätta in när folk verkligen är arga, utan tror att dom är arga varje gång de inte svarar på SMS, inte svarar när jag pratar med dem, eller bara ser allmänt arga ut. Vilken gör att dom tillslut blir arga när jag tusen gånger frågar dem om de är arga, eller smsar tills någon svarar eller ringer tills någon svarar. Detta är ett problem som jag är sjukt medveten om, och en sak som är sjukt jobbigt och får mig att må väldigt dåligt. För detta gör att folk ser mig som ett irritationsobjekt vilket leder till att de tillslut är arga, på riktigt. Hur som helst, så är det ett problem jag är ganska medveten om men som jag inte kan göra någonting åt. Eller när jag säger saker som jag varken kommer ihåg eller menar, jg kan sitta i soffan och säga en sak, som jag absolut inte kommer ihåg vad jag sa. När jag blir arg, säger jag saker som jag absolut inte kommer ihåg eller menar. Tänk om jag liksom, bara för en gångs skull kunde kontrollera det? Visst har det blivit bättre än förut, mycket bättre. Men jag har fortfarane inte kontroll över det. Nu för tiden ( under medicineringen) kan jag tänka att det här är fel, fast ändå så kommer de orden jag ville säga fram. Kontroll tar tid, att få full kontroll över det impulsiva händer inte på en dag, vem vet, det kanske aldrig händer.
Hur som helst, så är sinnesuppfattningen ett problem, men med som allt annat det tar tid innan man kan ha kontroll.
Ni som läser får jätte gärna fråga frågor som ni undrar över!
Tyck till♥Att bli arg är som att höra att vattnet i kastrullen kokar, oavsett om man sänker värmen så kokar det över, man har ingen kontroll eftersom man inte kan styra vattnets grader. Samma sak när man blir arg, man kan inte styra att det kokar över.
Har inte skrivit på ett tag, motivationen har liksom vart någon annan stanns på den frasen, hur som helst så har jag börjat skolan, har en riktigt bra klass och har där träffat människor som gjort mitt liv en aning roligare om dagarna. Jag läser nu social/psykologi på Axevalla folkhögskola, eftersom jag starkt har beslutat att läsa vidare till behandligspedagog med tanke på att det är vad jag velat sen jag vart 14. Emellan den tiden har det dock vart andra intressen på G, men nu vet jag vad jag vill och det känns skönt.
Jag har liksom länge suttit framför denna lilla sida och undrat vad jag ska skriva om, kring ämnet har massa med saker, bara att jag egentligen funderar på om det verkligen inspererar människor till att läsa min blogg?
Hur som helst vill jag vara med i ett forskningsprogram om ADHD, där läkare kollar min hjärna, olika behandligsmetoder osv. Allt detta vill jag göra framför allt för att det är 90% chans att mina framtida barn kommer få det. Plus att jag vill ge andra människor med ADHD ett annat allternativ till en normalt liv, eller normalt och normalt, vi är normala. Men jag vill ge dem en förenklad livssituation, och det handlar liksom inte om hundra människors liv, utan om flera miljoner människors liv. Låter som om jag kommer dö, vilket jag absolut inte kommer. Vet dock inte hur man anmäler sig till sådanna studier.
Egentligen, vad kan hända? Jag kanske blir helt invalid, men vafan om det nu kommer hjälpa miljoner människor så gör det ingenting.
Jag även tänkt på det här med social stöd, det vill säga exempelvis underhållsbidrag från LSS. Har man enbart ADHD måste man vara dubbeldiagnostiserad, vilket jag tycker är helt insane. Med tanke på att många människor med ADHD måste ha en sysselsättning som inte innehåller lagsport. Vilket kostar mer pengar och hur lätt tror dom att det är att ha ADHD? det är fan inte lätt, inte det minsta. Man lär sig hantera endel av det, men inte allt. Om vi säger tillexempel människor med ADHD ute i arbetslivet, om dom får ett raseriutbrott på en arbetsplats får man sparken, men är det deras fel? NEJ så, att leva med ADHD är inte det lättaste, vissa saker kan man inte rå för och vissa saker kan man inte styra. Sen ska jag inte dra alla människor över en kamm, men jag tror inte jag är den enda som sitter och irreterar mig på sånna saker?
Hur som helst så ska jag avsulta detta inlägget bra, eftersom jag inte vill ge mina få läsare en dålig magkänsla utan en bra.
Så vill man så kan man, jag har lyckats, jag vissade alla att dom hade fel, att jag inte alls var en värdelös människa som var helt invalid, utan att jag har lyckats, jag beslutade mig för att knäcka dom där lärarna och andra som aldrig trott på mig. Och jag gjorde det, jag har lyckats, undra hur det skulle kännas för dem om de visste. Jag kan säga en sak, jag är jävligt bra. Jag kan, Jag vill och JAG SKA förändra!
Ett minne från förr!
"Hur ska man kunna förenas med verkligheten, om man aldrig får uppleva den?"
Tidig morgon som denna, sitter jag och öppnar min gamla dagbok, kanske verkar konstigt, men sån är jag. Tittar tillbaka, för att förändra, går det att förändra det förflutna? Hittar ganska många roliga minnen, och en del hemska. Dagboken skrev ag när jag var nio, den är gul med två kossor på.
" Idag har jag varit jätte lugn, det är för att mamma är sjuk"
" Idag fick jag leka med ***** igen för hennes föräldrar, vi var på mcdonalds. Och jag gav henne mitt block med delfiner på"
" Idag blev ***** och ***** arga på mig, jag vet inte varför. Kommer inte ens ihåg"
" Min mamma slängde frutti, blev jätte arg, kastade min bandspelare i väggen"
Just dessa citat, får mig att tänka tillbaka på hur jag egentligen var snäll, fast okontrolerande. och då visar dessa citat enbart bra sidor av mig.
Jag har så många minnen från skolan, de flesta är faktist hemska, tänk att någonting så viktigt som skolan, fick mig att känna mig värdelös. Som var den som skulle få mig att gå framått, istället gick jag bakåt och var under långtid den som inte var.
Kommer ihåg en gång, gick i fyran. Vi hade träslöjd jag och min klass. En kille i klassen började att kasta sågspån på mig, vi sprang runt. När jag sedan skulle kasta tillbaka, skriker läraren " om du kastar nu, då jävlar" envis som jag är, kastar jag. Den här läraren jagar mig runt i slöjdsalen, tar tag i min tröja, håller mig mot en bänk ( ni vet, en sån med ett hål i mitten, som brukar finnas i träslöjdssalar) jag, tio år håller i hans skjorta och skriker att han ska sluta och dra upp mig. En minut senare, blir allt svart. Jag har tappat andan och har ett stort sår på läppen, ligger i hålet. Det visade sig, att min lärare, givit mig en käftsmäll och kastat ner mig från bordet. Vi gick till rektorn, ingenting hände, i tio år var han kvar. Min fråga är bara, vem har ens mage till att slå ett barn? Kommer fortfarande ihåg mina klasskamraters stelda ansikten. Jag finner inga ord för detta!
Det bästa jag visste, var att sitta igrupprummet med en elevassistent (den bästa i hela världen), jag kände mig verkligen bra. Jag fick göra uppgifterna på mitt sätt, så som jag ville. fick hjälp, kunde tänka utan att folk distraherade mig.
Som ni kanske kommer förstå, är skolan ett känsligt ämne för mig. Ett riktigt känsligt ämne, som satt sig precis längst in i helvetes porten i min hjärna. Jag kan inte beskriva med ord, hur arg jag idag är på en svenska skolan, för att dem gjort som de gjort. Att ett barn, ska få uthärda psykiska bestraffningar, att ett barn ska få höra hur värdelös man är, att man ständigt jämförs med andra står inte i skollagen. Dock sägs det att varje barn har rätt till ens egna utveckling. Bullshit, hade skolan strävat efter barnkonvertionen och skollagen, hade sånna saker som skett aldrig skett. Jag kan verkligen inte beskriva med ord, hur arg och besviken jag är... När jag har praktik med barn i skolklass, ser jag den för den den är och inte för vad jag skulle vilja vara att den är. Varje människa är unik och ska därmed få vara det.
Nu ska jag inte avsluta inlägget med negativ enegri, utan kanske lite mer positiv energi, om jag i nuläget får fram någonting. En positiv energi, är att jag lyckats, kommer lyckas och hjälpa andra att göra det!
" Att vara den man är, är det som kallas rikedom"
/ Evelina
Det är inget fel med att vara annorlunda, men det är något fel med att vara normal, för det är ingen!
Att ha ADHD känns precis som att vara den jag är, vem vore jag annars om jag inte var den jag är? Självklart så är det extremt svårt i vissa situationer, så jobbigt att man knappast vet in eller ut. Som att få ett utbrott, helt svart, sen när psykologen sedan frågar " men va hände? " vad vet jag? Det var ju svart jag kommer inte ihåg. "försök minnas, varför du blev arg, och vad du gjorde?" Men jag kommer ju inte ihåg, hur svårt ska det vara att förstå? " vad hände nu, nu blev du distraherad, kan du förklara?" Ytterliggare ett utrott och springer där ifrån. Att sitta framför eller "proffesionell" psykolog som distraherar en, är inte det lättaste som finns.
Eller att träffa vuxna utbildade människor, som blundar när man som 7 åring dunkar ner sina vänner pga missförstånd som uppkom i lek.
Att inte fungera i sociala samanhang, avbryter när andra pratar, nämner olämpliga kommentarer, säger fel saker vid fel tillfällen eller pratar så mycket att man inte ens kommer ihåg vad man sagt.
Eller när man själv inte har kontrollen över sina egna känslor, det kan vara det värsta, vilket innefattar att energin, ilskan och impulsen tar över.
Efter ett utbrott kan jag sova i flera timmar, kroppen är helt slut.. extremt mycket enegri fattigare och några bitmärken rikare.
Det går inte ens att beskriva hur jobbigt det är att få okontrollerande raseriutbrott, dock har det förbättras sen jag fick medicinering, men jag får fortfarande extrema urbrott, förr fick jag det två upp till tio gånger per dag, nu får jag det ca en till två gånger i veckan.
Förr kunde jag inte ens vara aktiv på en lektion i mer än 3 minuter, nu kan jag följa med i ca 20 minuter innan benen måste röra på sig, för var jag så impulsiv, att jag omedvetet slog mina vänner. Nu kan jag till mesta dels ha kontroll över min impulsivitet, inte sällan, inte alltid, utan beroende på vad som skett och vart det skett.
Jag är stolt över att jag är jag, jag är stolt över mig själv, som klarat att ta studenten, att jag under ett år höjde upp mina 16 IG:n som jag samlade på mig under tre högstadie år, att jag under tre gymnasieår lyckats bli den människa jag vill vara.
" Man ska inte skämmas över vem man är, man ska skämmas över dom som skämdes över en"
Presentation av mig själv!
Jag fick min ADHD diagnos när jag gick i tvåan på gymnasiet. Vi ( jag och min familj ) har dock alltid vetat att jag haft det , hjälpen kom dock några år försent eftersom jag slussats runt bland 4 olika skolor och lärare som blundat för mina problem.
Anledningen till varför jag startade den här bloggen är för att jag vill informera människor om hur det är att leva med ADHD, och hjälpa andra med diagnosen. Eftersom att jag är en människa som har ett stort intresse för människor i behov tycker jag att det är viktigt att om man själv har och kan en diagnos innan och utan, ska den kunskapen finnas till för de människor som kanske inte riktigt kan, vill eller har lärt sig att hantera/ acceptera sin sjukdom.
Jag tar emot alla frågor, och ska försöka svara på dem så gott jag kan.
" Adhd är inte bara någonting som kommer och går, det är nångonting som är jag"
Testing
Hej, har precis startat igång min blogg och håller just nu på med en desing. Så detta är ett test inlägg :)
