Tidsbomb
Det kan vara mycket svårt att placera in saker i fack och veta att det ska ligga där.
Jag har svårt för att säga rätt saker vid rätt tillfälle, imånga fall säger jag fel saker vid fel tillfälle. Tror jag att en människa är arg på mig, så är hela världen det. Jag har väldigt svårt för att sätta in när folk verkligen är arga, utan tror att dom är arga varje gång de inte svarar på SMS, inte svarar när jag pratar med dem, eller bara ser allmänt arga ut. Vilken gör att dom tillslut blir arga när jag tusen gånger frågar dem om de är arga, eller smsar tills någon svarar eller ringer tills någon svarar. Detta är ett problem som jag är sjukt medveten om, och en sak som är sjukt jobbigt och får mig att må väldigt dåligt. För detta gör att folk ser mig som ett irritationsobjekt vilket leder till att de tillslut är arga, på riktigt. Hur som helst, så är det ett problem jag är ganska medveten om men som jag inte kan göra någonting åt. Eller när jag säger saker som jag varken kommer ihåg eller menar, jg kan sitta i soffan och säga en sak, som jag absolut inte kommer ihåg vad jag sa. När jag blir arg, säger jag saker som jag absolut inte kommer ihåg eller menar. Tänk om jag liksom, bara för en gångs skull kunde kontrollera det? Visst har det blivit bättre än förut, mycket bättre. Men jag har fortfarane inte kontroll över det. Nu för tiden ( under medicineringen) kan jag tänka att det här är fel, fast ändå så kommer de orden jag ville säga fram. Kontroll tar tid, att få full kontroll över det impulsiva händer inte på en dag, vem vet, det kanske aldrig händer.
Hur som helst, så är sinnesuppfattningen ett problem, men med som allt annat det tar tid innan man kan ha kontroll.
Ni som läser får jätte gärna fråga frågor som ni undrar över!
Tyck till ♥ Att bli arg är som att höra att vattnet i kastrullen kokar, oavsett om man sänker värmen så kokar det över, man har ingen kontroll eftersom man inte kan styra vattnets grader. Samma sak när man blir arg, man kan inte styra att det kokar över.
Har inte skrivit på ett tag, motivationen har liksom vart någon annan stanns på den frasen, hur som helst så har jag börjat skolan, har en riktigt bra klass och har där träffat människor som gjort mitt liv en aning roligare om dagarna. Jag läser nu social/psykologi på Axevalla folkhögskola, eftersom jag starkt har beslutat att läsa vidare till behandligspedagog med tanke på att det är vad jag velat sen jag vart 14. Emellan den tiden har det dock vart andra intressen på G, men nu vet jag vad jag vill och det känns skönt.
Jag har liksom länge suttit framför denna lilla sida och undrat vad jag ska skriva om, kring ämnet har massa med saker, bara att jag egentligen funderar på om det verkligen inspererar människor till att läsa min blogg?
Hur som helst vill jag vara med i ett forskningsprogram om ADHD, där läkare kollar min hjärna, olika behandligsmetoder osv. Allt detta vill jag göra framför allt för att det är 90% chans att mina framtida barn kommer få det. Plus att jag vill ge andra människor med ADHD ett annat allternativ till en normalt liv, eller normalt och normalt, vi är normala. Men jag vill ge dem en förenklad livssituation, och det handlar liksom inte om hundra människors liv, utan om flera miljoner människors liv. Låter som om jag kommer dö, vilket jag absolut inte kommer. Vet dock inte hur man anmäler sig till sådanna studier.
Egentligen, vad kan hända? Jag kanske blir helt invalid, men vafan om det nu kommer hjälpa miljoner människor så gör det ingenting.
Jag även tänkt på det här med social stöd, det vill säga exempelvis underhållsbidrag från LSS. Har man enbart ADHD måste man vara dubbeldiagnostiserad, vilket jag tycker är helt insane. Med tanke på att många människor med ADHD måste ha en sysselsättning som inte innehåller lagsport. Vilket kostar mer pengar och hur lätt tror dom att det är att ha ADHD? det är fan inte lätt, inte det minsta. Man lär sig hantera endel av det, men inte allt. Om vi säger tillexempel människor med ADHD ute i arbetslivet, om dom får ett raseriutbrott på en arbetsplats får man sparken, men är det deras fel? NEJ så, att leva med ADHD är inte det lättaste, vissa saker kan man inte rå för och vissa saker kan man inte styra. Sen ska jag inte dra alla människor över en kamm, men jag tror inte jag är den enda som sitter och irreterar mig på sånna saker?
Hur som helst så ska jag avsulta detta inlägget bra, eftersom jag inte vill ge mina få läsare en dålig magkänsla utan en bra.
Så vill man så kan man, jag har lyckats, jag vissade alla att dom hade fel, att jag inte alls var en värdelös människa som var helt invalid, utan att jag har lyckats, jag beslutade mig för att knäcka dom där lärarna och andra som aldrig trott på mig. Och jag gjorde det, jag har lyckats, undra hur det skulle kännas för dem om de visste. Jag kan säga en sak, jag är jävligt bra. Jag kan, Jag vill och JAG SKA förändra!
