Att leva med adhd!

Tidig morgon som denna, sitter jag och öppnar min gamla dagbok, kanske verkar konstigt, men sån är jag. Tittar tillbaka, för att förändra, går det att förändra det förflutna? Hittar ganska många roliga minnen, och en del hemska. Dagboken skrev ag när jag var nio, den är gul med två kossor på.
" Idag har jag varit jätte lugn, det är för att mamma är sjuk"
" Idag fick jag leka med ***** igen för hennes föräldrar, vi var på mcdonalds. Och jag gav henne mitt block med delfiner på"
" Idag blev ***** och ***** arga på mig, jag vet inte varför. Kommer inte ens ihåg"
" Min mamma slängde frutti, blev jätte arg, kastade min bandspelare i väggen"
Just dessa citat, får mig att tänka tillbaka på hur jag egentligen var snäll, fast okontrolerande. och då visar dessa citat enbart bra sidor av mig.

Jag har så många minnen från skolan, de flesta är faktist hemska, tänk att någonting så viktigt som skolan, fick mig att känna mig värdelös. Som var den som skulle få mig att gå framått, istället gick jag bakåt och var under långtid den som inte var.
Kommer ihåg en gång, gick i fyran. Vi hade träslöjd jag och min klass. En kille i klassen började att kasta sågspån på mig, vi sprang runt. När jag sedan skulle kasta tillbaka, skriker läraren " om du kastar nu, då jävlar" envis som jag är, kastar jag. Den här läraren jagar mig runt i slöjdsalen, tar tag i min tröja, håller mig mot en bänk ( ni vet, en sån med ett hål i mitten, som brukar finnas i träslöjdssalar) jag, tio år håller i hans skjorta och skriker att han ska sluta och dra upp mig. En minut senare, blir allt svart. Jag har tappat andan och har ett stort sår på läppen, ligger i hålet. Det visade sig, att min lärare, givit mig en käftsmäll och kastat ner mig från bordet. Vi gick till rektorn, ingenting hände, i tio år var han kvar. Min fråga är bara, vem har ens mage till att slå ett barn? Kommer fortfarande ihåg mina klasskamraters stelda ansikten. Jag finner inga ord för detta!

Det bästa jag visste, var att sitta igrupprummet med en elevassistent (den bästa i hela världen), jag kände mig verkligen bra. Jag fick göra uppgifterna på mitt sätt, så som jag ville. fick hjälp, kunde tänka utan att folk distraherade mig.
Som ni kanske kommer förstå, är skolan ett känsligt ämne för mig. Ett riktigt känsligt ämne, som satt sig precis längst in i helvetes porten i min hjärna. Jag kan inte beskriva med ord, hur arg jag idag är på en svenska skolan, för att dem gjort som de gjort. Att ett barn, ska få uthärda psykiska bestraffningar, att ett barn ska få höra hur värdelös man är, att man ständigt jämförs med andra står inte i skollagen. Dock sägs det att varje barn har rätt till ens egna utveckling. Bullshit, hade skolan strävat efter barnkonvertionen och skollagen, hade sånna saker som skett aldrig skett. Jag kan verkligen inte beskriva med ord, hur arg och besviken jag är... När jag har praktik med barn i skolklass, ser jag den för den den är och inte för vad jag skulle vilja vara att den är. Varje människa är unik och ska därmed få vara det.

Nu ska jag inte avsluta inlägget med negativ enegri, utan kanske lite mer positiv energi, om jag i nuläget får fram någonting. En positiv energi, är att jag lyckats, kommer lyckas och hjälpa andra att göra det!

" Att vara den man är, är det som kallas rikedom"



/ Evelina

Att ha ADHD känns precis som att vara den jag är, vem vore jag annars om jag inte var den jag är? Självklart så är det extremt svårt i vissa situationer, så jobbigt att man knappast vet in eller ut. Som att få ett utbrott, helt svart, sen när psykologen sedan frågar " men va hände? " vad vet jag? Det var ju svart jag kommer inte ihåg. "försök minnas, varför du blev arg, och vad du gjorde?" Men jag kommer ju inte ihåg, hur svårt ska det vara att förstå? " vad hände nu, nu blev du distraherad, kan du förklara?" Ytterliggare ett utrott och springer där ifrån. Att sitta framför eller "proffesionell" psykolog som distraherar en, är inte det lättaste som finns.

Eller att träffa vuxna utbildade människor, som blundar när man som 7 åring dunkar ner sina vänner pga missförstånd som uppkom i lek.
Att inte fungera i sociala samanhang, avbryter när andra pratar, nämner olämpliga kommentarer, säger fel saker vid fel tillfällen eller pratar så mycket att man inte ens kommer ihåg vad man sagt.
Eller när man själv inte har kontrollen över sina egna känslor, det kan vara det värsta, vilket innefattar att energin, ilskan och impulsen tar över.
Efter ett utbrott kan jag sova i flera timmar, kroppen är helt slut.. extremt mycket enegri fattigare och några bitmärken rikare.

Det går inte ens att beskriva hur jobbigt det är att få okontrollerande raseriutbrott, dock har det förbättras sen jag fick medicinering, men jag får fortfarande extrema urbrott, förr fick jag det två upp till tio gånger per dag, nu får jag det ca en till två gånger i veckan.
Förr kunde jag inte ens vara aktiv på en lektion i mer än 3 minuter, nu kan jag följa med i ca 20 minuter innan benen måste röra på sig, för var jag så impulsiv, att jag omedvetet slog mina vänner. Nu kan jag till mesta dels ha kontroll över min impulsivitet, inte sällan, inte alltid, utan beroende på vad som skett och vart det skett.

Jag är stolt över att jag är jag, jag är stolt över mig själv, som klarat att ta studenten, att jag under ett år höjde upp mina 16 IG:n som jag samlade på mig under tre högstadie år, att jag under tre gymnasieår lyckats bli den människa jag vill vara.